Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg
Visar samtliga inlägg taggade med sjukdom.

ROCKING THAT EXTRA CHROMOSOME

Publicerat klockan 08:29, den 8 september 2014

Kan inte sova så kan likaväl blogga lite. Hittade denna på en sida på facebook och tyckte de va så jävla fint gjort. Killen som sjunger har en lillasyster med down syndrom och jag tycker det är så jävla synd att det faktiskt är såhär bara för man inte är likadan som någon annan. ♥

(klicka HÄR om du kollar genom en smartphone)

Det har skrivits 0 kommentarer till det här inlägget
Postat i kategorin Videos och Youtube

MAN KAN FLY TILL ETT PARADIS

Publicerat klockan 23:38, den 27 maj 2014

"du måste göra något som aktiverar dig så du slutar tänka på dåliga saker, träna så du sover bättre" Jag gymmar 5-6 gånger i veckan, är ute och går ca 4 gånger i veckan. Under hela min livstid på dehär 23 åren har jag även spelat fotboll, dansat och spelat innebandy. Jag la av med innebandyn för kanske 2 år sen, började gymma istället men slutade och började osv. Innebandyn är dock tillbaka i höst, en tjej jag avskydde på plan förut som vi mötte i innebandyn frågade mig häromdagen om jag ville vara med i deras korpenlag i Stockholm, självklart sa jag! Ska bli jävligt kul att ta upp det igen! Men nu är jag äntligen inne i att gymma, har kommit igång och jag älskar det! Och jag ska ha stor eloge till mig själv som ens går dit, och det gör jag för att jag vill vara nöjd med min kropp. För att få bättre självkänsla. Inte för att jag är glad, pigg eller vill sova bättre.  För att jag sover inte bättre av att träna. Och nej jag sover inte heller bättre ju hårdare jag tränar. Jag är onöjd med mig själv och jag gör äntligen någonting åt det. Tar det bort mina tankar? Nej, även när jag ligger där och kör bänkpress på 30kg med de klena armar jag har så tänker jag ändå på all skit jag går igenom och tappar all kraft rakt ner på bröstet och blir missnöjd över mig själv. Men någon får jättegärna förklara för mig vad jag kan göra för att sluta tänka på de hemska, oförklarliga saker jag gått/går igenom?

"berätta vad som gör dig deprimerad så kanske de löser sig" vad är det som ska lösa sig?  hälften har ju redan hänt? Och det som håller på att hända är ingenting som går att lösa ändå. Jag vet att man inte ska  gå runt och grubbla över saker men min halva hjärna går på högvarv medans den andra halvan sover dygnet runt. Ja det är sant. Med den ADHD jag har så sover halva min hjärna. Alltså fungerar bara halva min hjärna. Vilket förklarar till varför jag är så jävla efter. Vilket förklarar till varför jag är så trött hela tiden. Den energin jag gör av med när jag får min extrema hyperaktivitet som kan vara upp till ca en timme, den gör en "normal" människa av med under kanske 6 timmar om den arbetar med något nonstop. Det är inte konstigt att jag är utmattad den andra tiden. Det är ofta jag umgås med folk som klagar på deras huvudvärk, magont, hur trötta dom är. Och så tänker jag i min hjärna att dom ska sluta klaga och veta hur det känns för mig, hur svårt det är för mig att hålla mig vaken en hel dag. Men hur ska jag veta hur det känns för dom? Varför skulle jag ha ondare eller vara tröttare än dom? Det har ju inte jag någon som helst aning om och då försvinner den tanken igen och jag börjar istället känna sympati.

De flesta säger att det hjälper att prata om de man är ledsen över, och de andra säger att man ska gå vidare och lägga det bakom sig. Men vad är egentligen rätt? Vad är det lättaste? För jag kan inte lägga det som förstör mig bakom mig, och jag kan inte heller prata om det för det gör så ont i alla delar i hela min kropp. Det är inte bara ett brustet hjärta utan det gör ont i hela jävla kroppen från topp till tå. Det blir bara värre och värre för varje dag som går. Det går inte förklara för någon om vad man gått igenom, för har man inte gått igenom det själv så kan man inte förstå. Även om man säger att man "förstår hur det känns" så kan man inte göra det. För det har inte hänt dig. Du vet inte hur det kändes/känns för mig. Och berättar du att du gått igenom samma sak, så kändes det ändå inte likadant för dig, som det gjorde för mig, eller tvärtom. Det finns ingen som kan förstå hur någonting kändes.

"men du är bara känslig" har jag hört tusentals gånger. Att jag är för känslig, att jag tar åt mig för mycket, att jag inte ska tänka så mycket, överdriva, att jag gråter för småsaker. Men det kanske är andra som är för okänsliga? Det finns inte en människa som vet vad som hänt under mitt liv, och jag skulle gärna se de människor som säger att jag är för klen, lat, känslig och barnslig gå igenom det jag gjort/gör, och sedan stå på benen. Det skulle jag vilja se!

Jag kan inte tänka på en sak utan jag tänker på 3 olika saker samtidigt. Och tillomed jag tycker det är sjukt. Hur kan man ens göra det? Men så fort jag får upp en tanke i hjärnan så kommer nästa, sen en till och sen vet jag inte ens vad jag tänker på längre.

"du lyssnar aldrig på det jag säger" det är oftast sant, samtidigt som det inte är sant. Jag lyssnar så gott det går men om det till exempel flyger förbi en fågel, går ett billarm, prasslar till i  trädet eller är soligt ute, så tar det bort min koncentration på det du säger till mig. Det är absolut ingenting jag kan kontrollera utan det bara händer utan att jag tänker på det. Då börjar jag istället tänka på vad det var för fågel, vart den ska, hur den mår, om den kommer skita mig i håret.. Varför billarmet gick, om det är inbrott, varför det inte slutar tjuta eftersom jag är känslig mot vissa höga ljud. Om det är en ekorre som prasslar i trädet eller om det är söta små fågelungar som bara vill bli matade med daggmaskar som är så jävla äckliga. Varför solen lyser så jävla starkt när mina ögon är känsliga mot ljus och varför jag är så jävla glömsk och trög som inte har solglasögonen med mig. Men det är väl helt naturligt när du står där och berättar för mig att din nära precis har dött eller att du precis har blivit dumpad? Och det är då jag funderar på hur känslokall jag egentligen är? Hur dum i huvet man får vara och hur dålig vän jag egentligen är? Men när det väl har gått några timmar eller någon dag, så kommer allting tillbaka igen och jag minns, även fast jag inte var närvarande i huvudet och lyssnade, så minns jag och då tar jag upp det igen. Även fast det inte längre ens är aktuellt? Och då får det mig att framstå som en idiot, som om jag vore dum i huvet. Som att jag är känslokall. Som om jag inte bryr mig. Som om jag vore den största egoisten i världen. Allt kretsar kring mig själv. När jag mest av allt bara vill finnas där och göra allt i min makt för att andra ska må bra. Men det är aldrig tillräckligt. Och det har jag fått kastat i ansiktet så många gånger. Och det är så jävla tröttsamt och det gör ont i hjärtat när jag bara vill vara "normal" men istället får jag det kastat på mig om hur mycket fel det är på mig. Varje dag gör jag så många fel, enligt mig själv, enligt andra.  Men jag kan inte göra någonting åt det.

Det har skrivits 0 kommentarer till det här inlägget
Postat i kategorin Gnäll

TAKE ME AWAY TO A BETTER PLACE

Publicerat klockan 23:19, den 20 maj 2014
"men du får annat att tänka på om du jobbar" får jag höra minst en gång varje dag. Men hur vet du vad jag tänker på när jag jobbar? När jag gör någonting annat än att sitta hemma? När jag jobbade på min pappas jobb var det en av de jobbigaste tiderna i mitt liv. Jag grät ögonen ur mig varje morgon och varje kväll dagarna jag jobbade. Jag hade ångestattacker, kunde inte hålla mig vaken på jobbtid och var sönderstressad dygnet runt över att jag skulle tvingas gå upp och jobba. Att försöka jobba när man har något fel i magen, något fel på urinvägarna, konstant huvudvärk, konstant illamående, inte kunna äta redigt, inte kunna fokusera, inte kunna koncentrera sig på det man ska göra, inte ha någon energi. Det är inte lätt alla dagar.

"men om du äter rätt så får du energi" det är något jag verkligen skulle göra ifall jag kunde såklart? Jag är extremt kräsen i mat, det finns inte mycket jag tycker om och jag kan INTE trycka i mig mat jag inte gillar hur mycket jag än vill, och för att jag inte tål någonting. Vad jag än äter får jag så extrema magsmärtor att jag inte vet vart jag ska ta vägen och ingenting får stanna kvar i min kropp. Och så har det varit så länge jag kan minnas. "ta en omeprazol så går det över" vilket jag har gjort ungefär halva mitt liv och provat medecin efter medecin men ingenting fungerar. "du har aldrig tänkt på att du kanske har magcancer?" var det jag fick höra förra hösten hos en av mina läkare på vårdcentralen. "näe?" sa jag och fick svaret "nä du har nog inte det då". Min andra läkare ville börja göra tester för magcancer och gjorde ett test för att sen skicka remiss så jag skulle göra gastroskopi. Och ännu har läkarna inte hittat något fel, eller skickat mig vidare för nya tester. Ingen gastroskopi står jag i kö för heller. Och nu är jag inne på 6e året av försök för att få hjälp, så att jag någon gång ska kunna äta när jag vill och inte behöva förbereda mig för att jag måste äta om jag inte ska svimma av att jag inte ätit på flera dagar. Vikten är inte ens något att tala om, 10kg +, 2 veckor senare 10kg-. Jojjobantning på hög nivå, vilket får ens kropp att inte må så himla bra. Sen att min medecin har biverkning att minska aptiten något grovt, gör inte saken bättre heller.

Ett plus i kanten på det är mina urinvägar, det har nu gått över ett år med smärta varje gång jag ska gå och pissa, för att inte tala om att jag blev sängliggandes ca 2 månader efter jag varit på undersökningar på sjukhuset. "det gör bara ont en dag"  sa dom när dom hade varit inne och kollat med kamera, men det slutade med att jag inte kunde stiga ur sängen på 2 veckor och när jag väl tog mig upp för att gå och pissa så fick jag sånna EXTREMA smärtor i buken så att jag trillade av toalettstolen för att hela min kropp vek sig, jag kunde varken ligga stå eller böja mig, allting gjorde ont. Varje gång. Och jag fick bara ur mig någon droppe. 
"har du ofta problem med trängningar?" nej men jag är ju här för det gör ont, inte för att jag inte kan hålla mig? "jaha, det visste vi inte!" sa de när jag klev in i rummet för att få min andra undersökning i vintras där dom satte in en kateter och mätte volymen i min blåsa, sprutade in koksaltlösning och allting var "normalt" förutom att jag svimmade av smärta TRE gånger under undersökningen som pågick i 2 timmar med 7 slangar kopplade till mig. "du kan dricka lite tranbärsjuice efter denna undersökningen så ska du slippa få urinvägsinfektion" ..men jag gick ju hit för jag får urinvägsinfektion för ofta och att smärtan aldrig försvunnit efteråt? och då gjorde jag alltså precis en undersökning som kan leda till att man får urinvägsinfektion. Det fick jag inte. Jag fick istället njurbäckeninflammation för 3e gången och har nu dåliga provsvar på njurarna. Men "det är inget fel på dig" och de skyller fortfarande på att de kan vara för att jag har en könsjukdom, när jag gjort tester 7 gånger under ett års tid. Och allting visar negativt = alltså inga som helst sjukdomar eller problem. Nu på måndag ska jag återigen dit för att testa mig för könssjukdomar när jag fick provsvar förra veckan och allting var negativt. Men de verkar inte förstå att tillomed att stoppa in en klamydiatops får mig att ha extra ont i 3 dagar efteråt. Och nu tänker ni "hur kan du ha sex?" tja, det är oftast att jag inte kan det om jag inte vill få så ont att jag gråter. Det händer att det inte gör ont alls, det är lite som russian roulette. Tråkigt liv va? Det är som jag har urinvägsinfektion dag ut och dag in, som aldrig försvinner. Och för er som inte har haft det, så är det som att du försöker pissa ut alla rakblad som finns på vartenda ica, hemköp, citygross, maxi  i hela världen samtidigt som det brinner i hela hallongrottan på dig.

Men att jobba med det här,
vilket är de två största anledningarna till varför jag inte har energi eller lust till att jobba, det är ett måste för att jag ska "tänka på annat och må bättre när jag aktiverar mig"?


Det har skrivits 0 kommentarer till det här inlägget
Postat i kategorin Gnäll

I TRY MY BEST TO EMBRACE THE DARKNESS

Publicerat klockan 20:21, den 19 maj 2014

"vi måste acceptera den vi är" är något vi får höra väldigt ofta i livet. Men hur kan jag acceptera någonting som förstör mig? Som förstör min vardag? Något som jag inte kan kontrollera? Men som jag ändå måste lära mig att leva med resten av mitt liv? Jag skulle ge allt för att byta bort det mörka i min hjärna.
Jag skulle ge allt för att leva utan ADHD och depression.

Mina läkare säger att min hjärna är fascinerande, och att jag ska se min hyperaktivitet som ett plus i livet, men de kan inte förklara för mig varför min sjukdom blir värre. Men jag kanske är för komplicerad för er, jag kanske bara ska vara lugn och förklara, läkarna tror de kan lura en, stilnoct, concerta, allting är bara skit för mig. Jag har försökt meditera, tysthet, men hur fan ska det hjälpa någon med neurokemisk obalans?

 Har du någonsin varit i en sån dimma att du inte känner igen dig själv? Aldrig klarat av att göra det du egentligen ska göra? Det som egentligen är lätt? Jag känner mig alltid groggy, som om min kropp inte är connectad med mina handlingar. Jag har svårt för att ta in ny information och bekanta saker och händelser börjar bli främmande, försvinna. Mitt huvud fungerar inte, medecinerna fungerar inte, men jag vill inte dö, för dö fungerar inte.  Sömnen är som en kusin till döden, sängen fungerar inte, det går inte sova, jag kanske hellre är död, död skadar inte? Insikt av en med medfödd tomhet. 

Ingen har något tålamod kvar. Hur kan du säga att en människa är barnslig, utan att förstå smärtan den är omringad av? Hur kan du säga att en människa är lat, utan att ha känt tyngden på dens axlar? Hur kan du säga att en människa mår bättre av det här, när du inte vet vad den mår dåligt av?

Du tror att du vet vad jag känner, men ingen förstår vad känner, ingen kan någonsin förstå vad jag går igenom. I dont have nothing but senses and sadness.

Det har skrivits 0 kommentarer till det här inlägget
Postat i kategorin Gnäll

HUR MÅNGA GÅNGER SKA MAN DRÖMMA ATT MAN DÖR INNAN MAN KAN LEVA

Publicerat klockan 21:58, den 13 februari 2014

Det har skrivits 0 kommentarer till det här inlägget
Postat i kategorin Gnäll

CONCERTA

Publicerat klockan 02:00, den 17 maj 2013
Första dagen på adhd medecin. Efter ca 3 års väntetid så fick jag Concerta. 1332kr för 60 dagar, rena rama rånet..

Vill redan hoppa över till metamina. Har väl sisådär 500 biverkningar redan efter 12h och känns förjävligt nu när medecinen håller på att gå ur kroppen. Kan inte sova och är skit rastlös medans jag rullar runt i sängen i brist på att inte väcka Frans. Kanske borde göra det, gå ut och springa i 4h..

Har sån jävla huvudvärk, illamående, yrsel, myrstickningar, hög puls, hjärtat verkar explodera, tungt att andas, ont i magen, darrig, ont i halsen, torr i munnen, ont i ögonen, lock för öronen, ingen aptit fastän jag känner mig hungrig, vill dö, vill leva, nervös, ångest, oro och en jädra massa annat men det värsta är att det KLIAR ÖVERALLT! Inte nog med att mina dreads redan kliade.. Nu kliar de tillomed på mina ögonlock... Skjut mig

Det har skrivits 0 kommentarer till det här inlägget
Postat i kategorin Gnäll