Aiia Von Teese.

Man ska vara glad för de man får ha kvar. De kan försvinna alldeles snabbt ifrån en..

En välbehövlig gosdag igår med lilla Luna, Sabine och Cocke. Mata Luna med pommes på donken, krossa Sabine på Mario cart, fika i strandbjörket och gunga med en överlycklig Luna! ♥

"du måste göra något som aktiverar dig så du slutar tänka på dåliga saker, träna så du sover bättre" Jag gymmar 5-6 gånger i veckan, är ute och går ca 4 gånger i veckan. Under hela min livstid på dehär 23 åren har jag även spelat fotboll, dansat och spelat innebandy. Jag la av med innebandyn för kanske 2 år sen, började gymma istället men slutade och började osv. Innebandyn är dock tillbaka i höst, en tjej jag avskydde på plan förut som vi mötte i innebandyn frågade mig häromdagen om jag ville vara med i deras korpenlag i Stockholm, självklart sa jag! Ska bli jävligt kul att ta upp det igen! Men nu är jag äntligen inne i att gymma, har kommit igång och jag älskar det! Och jag ska ha stor eloge till mig själv som ens går dit, och det gör jag för att jag vill vara nöjd med min kropp. För att få bättre självkänsla. Inte för att jag är glad, pigg eller vill sova bättre.  För att jag sover inte bättre av att träna. Och nej jag sover inte heller bättre ju hårdare jag tränar. Jag är onöjd med mig själv och jag gör äntligen någonting åt det. Tar det bort mina tankar? Nej, även när jag ligger där och kör bänkpress på 30kg med de klena armar jag har så tänker jag ändå på all skit jag går igenom och tappar all kraft rakt ner på bröstet och blir missnöjd över mig själv. Men någon får jättegärna förklara för mig vad jag kan göra för att sluta tänka på de hemska, oförklarliga saker jag gått/går igenom?

"berätta vad som gör dig deprimerad så kanske de löser sig" vad är det som ska lösa sig?  hälften har ju redan hänt? Och det som håller på att hända är ingenting som går att lösa ändå. Jag vet att man inte ska  gå runt och grubbla över saker men min halva hjärna går på högvarv medans den andra halvan sover dygnet runt. Ja det är sant. Med den ADHD jag har så sover halva min hjärna. Alltså fungerar bara halva min hjärna. Vilket förklarar till varför jag är så jävla efter. Vilket förklarar till varför jag är så trött hela tiden. Den energin jag gör av med när jag får min extrema hyperaktivitet som kan vara upp till ca en timme, den gör en "normal" människa av med under kanske 6 timmar om den arbetar med något nonstop. Det är inte konstigt att jag är utmattad den andra tiden. Det är ofta jag umgås med folk som klagar på deras huvudvärk, magont, hur trötta dom är. Och så tänker jag i min hjärna att dom ska sluta klaga och veta hur det känns för mig, hur svårt det är för mig att hålla mig vaken en hel dag. Men hur ska jag veta hur det känns för dom? Varför skulle jag ha ondare eller vara tröttare än dom? Det har ju inte jag någon som helst aning om och då försvinner den tanken igen och jag börjar istället känna sympati.

De flesta säger att det hjälper att prata om de man är ledsen över, och de andra säger att man ska gå vidare och lägga det bakom sig. Men vad är egentligen rätt? Vad är det lättaste? För jag kan inte lägga det som förstör mig bakom mig, och jag kan inte heller prata om det för det gör så ont i alla delar i hela min kropp. Det är inte bara ett brustet hjärta utan det gör ont i hela jävla kroppen från topp till tå. Det blir bara värre och värre för varje dag som går. Det går inte förklara för någon om vad man gått igenom, för har man inte gått igenom det själv så kan man inte förstå. Även om man säger att man "förstår hur det känns" så kan man inte göra det. För det har inte hänt dig. Du vet inte hur det kändes/känns för mig. Och berättar du att du gått igenom samma sak, så kändes det ändå inte likadant för dig, som det gjorde för mig, eller tvärtom. Det finns ingen som kan förstå hur någonting kändes.

"men du är bara känslig" har jag hört tusentals gånger. Att jag är för känslig, att jag tar åt mig för mycket, att jag inte ska tänka så mycket, överdriva, att jag gråter för småsaker. Men det kanske är andra som är för okänsliga? Det finns inte en människa som vet vad som hänt under mitt liv, och jag skulle gärna se de människor som säger att jag är för klen, lat, känslig och barnslig gå igenom det jag gjort/gör, och sedan stå på benen. Det skulle jag vilja se!

Jag kan inte tänka på en sak utan jag tänker på 3 olika saker samtidigt. Och tillomed jag tycker det är sjukt. Hur kan man ens göra det? Men så fort jag får upp en tanke i hjärnan så kommer nästa, sen en till och sen vet jag inte ens vad jag tänker på längre.

"du lyssnar aldrig på det jag säger" det är oftast sant, samtidigt som det inte är sant. Jag lyssnar så gott det går men om det till exempel flyger förbi en fågel, går ett billarm, prasslar till i  trädet eller är soligt ute, så tar det bort min koncentration på det du säger till mig. Det är absolut ingenting jag kan kontrollera utan det bara händer utan att jag tänker på det. Då börjar jag istället tänka på vad det var för fågel, vart den ska, hur den mår, om den kommer skita mig i håret.. Varför billarmet gick, om det är inbrott, varför det inte slutar tjuta eftersom jag är känslig mot vissa höga ljud. Om det är en ekorre som prasslar i trädet eller om det är söta små fågelungar som bara vill bli matade med daggmaskar som är så jävla äckliga. Varför solen lyser så jävla starkt när mina ögon är känsliga mot ljus och varför jag är så jävla glömsk och trög som inte har solglasögonen med mig. Men det är väl helt naturligt när du står där och berättar för mig att din nära precis har dött eller att du precis har blivit dumpad? Och det är då jag funderar på hur känslokall jag egentligen är? Hur dum i huvet man får vara och hur dålig vän jag egentligen är? Men när det väl har gått några timmar eller någon dag, så kommer allting tillbaka igen och jag minns, även fast jag inte var närvarande i huvudet och lyssnade, så minns jag och då tar jag upp det igen. Även fast det inte längre ens är aktuellt? Och då får det mig att framstå som en idiot, som om jag vore dum i huvet. Som att jag är känslokall. Som om jag inte bryr mig. Som om jag vore den största egoisten i världen. Allt kretsar kring mig själv. När jag mest av allt bara vill finnas där och göra allt i min makt för att andra ska må bra. Men det är aldrig tillräckligt. Och det har jag fått kastat i ansiktet så många gånger. Och det är så jävla tröttsamt och det gör ont i hjärtat när jag bara vill vara "normal" men istället får jag det kastat på mig om hur mycket fel det är på mig. Varje dag gör jag så många fel, enligt mig själv, enligt andra.  Men jag kan inte göra någonting åt det.

"vi måste acceptera den vi är" är något vi får höra väldigt ofta i livet. Men hur kan jag acceptera någonting som förstör mig? Som förstör min vardag? Något som jag inte kan kontrollera? Men som jag ändå måste lära mig att leva med resten av mitt liv? Jag skulle ge allt för att byta bort det mörka i min hjärna.
Jag skulle ge allt för att leva utan ADHD och depression.

Mina läkare säger att min hjärna är fascinerande, och att jag ska se min hyperaktivitet som ett plus i livet, men de kan inte förklara för mig varför min sjukdom blir värre. Men jag kanske är för komplicerad för er, jag kanske bara ska vara lugn och förklara, läkarna tror de kan lura en, stilnoct, concerta, allting är bara skit för mig. Jag har försökt meditera, tysthet, men hur fan ska det hjälpa någon med neurokemisk obalans?

 Har du någonsin varit i en sån dimma att du inte känner igen dig själv? Aldrig klarat av att göra det du egentligen ska göra? Det som egentligen är lätt? Jag känner mig alltid groggy, som om min kropp inte är connectad med mina handlingar. Jag har svårt för att ta in ny information och bekanta saker och händelser börjar bli främmande, försvinna. Mitt huvud fungerar inte, medecinerna fungerar inte, men jag vill inte dö, för dö fungerar inte.  Sömnen är som en kusin till döden, sängen fungerar inte, det går inte sova, jag kanske hellre är död, död skadar inte? Insikt av en med medfödd tomhet. 

Ingen har något tålamod kvar. Hur kan du säga att en människa är barnslig, utan att förstå smärtan den är omringad av? Hur kan du säga att en människa är lat, utan att ha känt tyngden på dens axlar? Hur kan du säga att en människa mår bättre av det här, när du inte vet vad den mår dåligt av?

Du tror att du vet vad jag känner, men ingen förstår vad känner, ingen kan någonsin förstå vad jag går igenom. I dont have nothing but senses and sadness.

I got my middle finger up and i dont really give a fuck.








---
Vad jag bryr mig om nu är att du ligger vaken i morgontimmen när regnet slår mot fönstret, och det låter som nån går på dig. Vad jag bryr mig om nu är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit.