HAPPY LIFE HAPPY WIFE
(Ingen rubrik)
Nu ska jag se nya sons of anarchy och på lördag blir det hockey äntligen!! lakers - Dif och vi hamnar på bortastå med lakejerna som kommer upp från Växjö <3
WE CAN SIT AN FANTASIZE ALL WE WANT
FELIZ NAVIDAD
I LIVE MY LIFE IN A COMA, IM NEVER AWAKE
"Jag löser det här, jag löser även de svåraste" var det sista han sa idag innan jag gick därifrån :)
IN THIS GREAT ESCAPE
Slänger upp en bild på mig o Natha när vi festade i Sthlm, vägrade sluta dansa fastän klubben stängt!
CROSS YOUR HEART AND SAY YOU'VE NEVER GIVEN UP?
We do our best but still we look the other way, cus sometimes it's easier to run.
CANT GO HOME ALONE AGAIN, NEED SOMEONE TO NUMB THE PAIN
Väntar på att mina lugnande ska börja värka så jag kan förstöra ännu en dag imorgon med att inte stiga ur sängen eller öppna ögonen. Lagom jobbigt eftersom jag ska skriva kontrakt på nya lägenheten imorgonbitti :) borde finnas pris för att vara nummer ett på att förstöra sitt egna liv?
3 månader fri från medecin and here I go again.
BABY DONT COME BACK THIS TIME, CHANGE YOUR MIND
NOTHING ELSE MATTERS
I DONT THINK I'LL EVER GONNA FIGURE IT OUT
"Vad du än rör aiia så går det alltid sönder"
DE STORA MAN HAR
Man ska vara glad för de man får ha kvar. De kan försvinna alldeles snabbt ifrån en..
En välbehövlig gosdag igår med lilla Luna, Sabine och Cocke. Mata Luna med pommes på donken, krossa Sabine på Mario cart, fika i strandbjörket och gunga med en överlycklig Luna! ♥
MAN KAN FLY TILL ETT PARADIS
"du måste göra något som aktiverar dig så du slutar tänka på dåliga saker, träna så du sover bättre" Jag gymmar 5-6 gånger i veckan, är ute och går ca 4 gånger i veckan. Under hela min livstid på dehär 23 åren har jag även spelat fotboll, dansat och spelat innebandy. Jag la av med innebandyn för kanske 2 år sen, började gymma istället men slutade och började osv. Innebandyn är dock tillbaka i höst, en tjej jag avskydde på plan förut som vi mötte i innebandyn frågade mig häromdagen om jag ville vara med i deras korpenlag i Stockholm, självklart sa jag! Ska bli jävligt kul att ta upp det igen! Men nu är jag äntligen inne i att gymma, har kommit igång och jag älskar det! Och jag ska ha stor eloge till mig själv som ens går dit, och det gör jag för att jag vill vara nöjd med min kropp. För att få bättre självkänsla. Inte för att jag är glad, pigg eller vill sova bättre. För att jag sover inte bättre av att träna. Och nej jag sover inte heller bättre ju hårdare jag tränar. Jag är onöjd med mig själv och jag gör äntligen någonting åt det. Tar det bort mina tankar? Nej, även när jag ligger där och kör bänkpress på 30kg med de klena armar jag har så tänker jag ändå på all skit jag går igenom och tappar all kraft rakt ner på bröstet och blir missnöjd över mig själv. Men någon får jättegärna förklara för mig vad jag kan göra för att sluta tänka på de hemska, oförklarliga saker jag gått/går igenom?
"berätta vad som gör dig deprimerad så kanske de löser sig" vad är det som ska lösa sig? hälften har ju redan hänt? Och det som håller på att hända är ingenting som går att lösa ändå. Jag vet att man inte ska gå runt och grubbla över saker men min halva hjärna går på högvarv medans den andra halvan sover dygnet runt. Ja det är sant. Med den ADHD jag har så sover halva min hjärna. Alltså fungerar bara halva min hjärna. Vilket förklarar till varför jag är så jävla efter. Vilket förklarar till varför jag är så trött hela tiden. Den energin jag gör av med när jag får min extrema hyperaktivitet som kan vara upp till ca en timme, den gör en "normal" människa av med under kanske 6 timmar om den arbetar med något nonstop. Det är inte konstigt att jag är utmattad den andra tiden. Det är ofta jag umgås med folk som klagar på deras huvudvärk, magont, hur trötta dom är. Och så tänker jag i min hjärna att dom ska sluta klaga och veta hur det känns för mig, hur svårt det är för mig att hålla mig vaken en hel dag. Men hur ska jag veta hur det känns för dom? Varför skulle jag ha ondare eller vara tröttare än dom? Det har ju inte jag någon som helst aning om och då försvinner den tanken igen och jag börjar istället känna sympati.
De flesta säger att det hjälper att prata om de man är ledsen över, och de andra säger att man ska gå vidare och lägga det bakom sig. Men vad är egentligen rätt? Vad är det lättaste? För jag kan inte lägga det som förstör mig bakom mig, och jag kan inte heller prata om det för det gör så ont i alla delar i hela min kropp. Det är inte bara ett brustet hjärta utan det gör ont i hela jävla kroppen från topp till tå. Det blir bara värre och värre för varje dag som går. Det går inte förklara för någon om vad man gått igenom, för har man inte gått igenom det själv så kan man inte förstå. Även om man säger att man "förstår hur det känns" så kan man inte göra det. För det har inte hänt dig. Du vet inte hur det kändes/känns för mig. Och berättar du att du gått igenom samma sak, så kändes det ändå inte likadant för dig, som det gjorde för mig, eller tvärtom. Det finns ingen som kan förstå hur någonting kändes.
"men du är bara känslig" har jag hört tusentals gånger. Att jag är för känslig, att jag tar åt mig för mycket, att jag inte ska tänka så mycket, överdriva, att jag gråter för småsaker. Men det kanske är andra som är för okänsliga? Det finns inte en människa som vet vad som hänt under mitt liv, och jag skulle gärna se de människor som säger att jag är för klen, lat, känslig och barnslig gå igenom det jag gjort/gör, och sedan stå på benen. Det skulle jag vilja se!
Jag kan inte tänka på en sak utan jag tänker på 3 olika saker samtidigt. Och tillomed jag tycker det är sjukt. Hur kan man ens göra det? Men så fort jag får upp en tanke i hjärnan så kommer nästa, sen en till och sen vet jag inte ens vad jag tänker på längre.
"du lyssnar aldrig på det jag säger" det är oftast sant, samtidigt som det inte är sant. Jag lyssnar så gott det går men om det till exempel flyger förbi en fågel, går ett billarm, prasslar till i trädet eller är soligt ute, så tar det bort min koncentration på det du säger till mig. Det är absolut ingenting jag kan kontrollera utan det bara händer utan att jag tänker på det. Då börjar jag istället tänka på vad det var för fågel, vart den ska, hur den mår, om den kommer skita mig i håret.. Varför billarmet gick, om det är inbrott, varför det inte slutar tjuta eftersom jag är känslig mot vissa höga ljud. Om det är en ekorre som prasslar i trädet eller om det är söta små fågelungar som bara vill bli matade med daggmaskar som är så jävla äckliga. Varför solen lyser så jävla starkt när mina ögon är känsliga mot ljus och varför jag är så jävla glömsk och trög som inte har solglasögonen med mig. Men det är väl helt naturligt när du står där och berättar för mig att din nära precis har dött eller att du precis har blivit dumpad? Och det är då jag funderar på hur känslokall jag egentligen är? Hur dum i huvet man får vara och hur dålig vän jag egentligen är? Men när det väl har gått några timmar eller någon dag, så kommer allting tillbaka igen och jag minns, även fast jag inte var närvarande i huvudet och lyssnade, så minns jag och då tar jag upp det igen. Även fast det inte längre ens är aktuellt? Och då får det mig att framstå som en idiot, som om jag vore dum i huvet. Som att jag är känslokall. Som om jag inte bryr mig. Som om jag vore den största egoisten i världen. Allt kretsar kring mig själv. När jag mest av allt bara vill finnas där och göra allt i min makt för att andra ska må bra. Men det är aldrig tillräckligt. Och det har jag fått kastat i ansiktet så många gånger. Och det är så jävla tröttsamt och det gör ont i hjärtat när jag bara vill vara "normal" men istället får jag det kastat på mig om hur mycket fel det är på mig. Varje dag gör jag så många fel, enligt mig själv, enligt andra. Men jag kan inte göra någonting åt det.
TAKE ME AWAY TO A BETTER PLACE
"men om du äter rätt så får du energi" det är något jag verkligen skulle göra ifall jag kunde såklart? Jag är extremt kräsen i mat, det finns inte mycket jag tycker om och jag kan INTE trycka i mig mat jag inte gillar hur mycket jag än vill, och för att jag inte tål någonting. Vad jag än äter får jag så extrema magsmärtor att jag inte vet vart jag ska ta vägen och ingenting får stanna kvar i min kropp. Och så har det varit så länge jag kan minnas. "ta en omeprazol så går det över" vilket jag har gjort ungefär halva mitt liv och provat medecin efter medecin men ingenting fungerar. "du har aldrig tänkt på att du kanske har magcancer?" var det jag fick höra förra hösten hos en av mina läkare på vårdcentralen. "näe?" sa jag och fick svaret "nä du har nog inte det då". Min andra läkare ville börja göra tester för magcancer och gjorde ett test för att sen skicka remiss så jag skulle göra gastroskopi. Och ännu har läkarna inte hittat något fel, eller skickat mig vidare för nya tester. Ingen gastroskopi står jag i kö för heller. Och nu är jag inne på 6e året av försök för att få hjälp, så att jag någon gång ska kunna äta när jag vill och inte behöva förbereda mig för att jag måste äta om jag inte ska svimma av att jag inte ätit på flera dagar. Vikten är inte ens något att tala om, 10kg +, 2 veckor senare 10kg-. Jojjobantning på hög nivå, vilket får ens kropp att inte må så himla bra. Sen att min medecin har biverkning att minska aptiten något grovt, gör inte saken bättre heller.
Ett plus i kanten på det är mina urinvägar, det har nu gått över ett år med smärta varje gång jag ska gå och pissa, för att inte tala om att jag blev sängliggandes ca 2 månader efter jag varit på undersökningar på sjukhuset. "det gör bara ont en dag" sa dom när dom hade varit inne och kollat med kamera, men det slutade med att jag inte kunde stiga ur sängen på 2 veckor och när jag väl tog mig upp för att gå och pissa så fick jag sånna EXTREMA smärtor i buken så att jag trillade av toalettstolen för att hela min kropp vek sig, jag kunde varken ligga stå eller böja mig, allting gjorde ont. Varje gång. Och jag fick bara ur mig någon droppe.
Men att jobba med det här, vilket är de två största anledningarna till varför jag inte har energi eller lust till att jobba, det är ett måste för att jag ska "tänka på annat och må bättre när jag aktiverar mig"?


I TRY MY BEST TO EMBRACE THE DARKNESS
"vi måste acceptera den vi är" är något vi får höra väldigt ofta i livet. Men hur kan jag acceptera någonting som förstör mig? Som förstör min vardag? Något som jag inte kan kontrollera? Men som jag ändå måste lära mig att leva med resten av mitt liv? Jag skulle ge allt för att byta bort det mörka i min hjärna.
Jag skulle ge allt för att leva utan ADHD och depression.
Mina läkare säger att min hjärna är fascinerande, och att jag ska se min hyperaktivitet som ett plus i livet, men de kan inte förklara för mig varför min sjukdom blir värre. Men jag kanske är för komplicerad för er, jag kanske bara ska vara lugn och förklara, läkarna tror de kan lura en, stilnoct, concerta, allting är bara skit för mig. Jag har försökt meditera, tysthet, men hur fan ska det hjälpa någon med neurokemisk obalans?
Har du någonsin varit i en sån dimma att du inte känner igen dig själv? Aldrig klarat av att göra det du egentligen ska göra? Det som egentligen är lätt? Jag känner mig alltid groggy, som om min kropp inte är connectad med mina handlingar. Jag har svårt för att ta in ny information och bekanta saker och händelser börjar bli främmande, försvinna. Mitt huvud fungerar inte, medecinerna fungerar inte, men jag vill inte dö, för dö fungerar inte. Sömnen är som en kusin till döden, sängen fungerar inte, det går inte sova, jag kanske hellre är död, död skadar inte? Insikt av en med medfödd tomhet.
Ingen har något tålamod kvar. Hur kan du säga att en människa är barnslig, utan att förstå smärtan den är omringad av? Hur kan du säga att en människa är lat, utan att ha känt tyngden på dens axlar? Hur kan du säga att en människa mår bättre av det här, när du inte vet vad den mår dåligt av?
Du tror att du vet vad jag känner, men ingen förstår vad känner, ingen kan någonsin förstå vad jag går igenom. I dont have nothing but senses and sadness.
FAMILY FIRST
DET KOMMER ALDRIG VA ÖVER FÖR MIG
Middle finger.
I got my middle finger up and i dont really give a fuck.
---
Vad jag bryr mig om nu är att du ligger vaken i morgontimmen när regnet slår mot fönstret, och det låter som nån går på dig. Vad jag bryr mig om nu är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit.